Vad less jag blir...

Pratade i förra veckan med en tjej på jobbet om diverse "jobb-saker" och hon lät jätteintresserad och sade saker som "det visste jag inte" och "det hade jag ingen aning om". Eftersom personen sitter i den nyvalda fackorganisationen, så tyckte jag det var lite märkligt. Det är ju inga hemligheter jag sade. Men hon var ju ny på detta, så jag kollade lite mer fakta och drog iväg ett mail till henne om vad jag fått fram och föreslog också att hon skulle be att få gå en kurs i fackligt arbete eftersom hon var ny. Fick ett jättesurt mail tillbaka om att hon skulle gå kurs och att - helt plötsligt - så var det jag hade sagt tidigare, något som hon vetat hela tiden, typ.

*suck*

Varför ska man vara ambitiös när ingen vill att man ska vara det? Varför kan jag inte bara sitta på min röv och dricka kaffe och vara nöjd? Och slänga ur mig lite engagerade floskler när timingen är rätt?

Det är ju inte precis första gången som folk tycker jag ska sluta att engagera mig så mycket. Sluta att tänka i banor som att "om vi har sagt så, och denna situation uppkommer, hur gör vi då". Det är väl jobbigt för dem... När jag ställer frågor. Så får man kommentarer om att man ska ta det lugnt så man inte blir "utbränd" - jag tror det är jag som bränner ut dem! *s*

Men hur lär man sig att vara "lagom engagerad"? Hmm... Får grunna på den saken! Men en sak tror jag tills jag blir bevisad motsatsen - de arbetsgivare som säger att de vill ha en engagerad och kreativ personal? De ljuger! Det är bara jobbigt för dem! Men visst låter det fint...