Heinz på katastrof-övning i Polen!

Tidigare publicerad i Dobermanntidningen, men jag kom på att jag vill ha texten på min blogg också....

Heinz (Grim-Keepers Castro)blev godkänd som räddningshund sommaren 2010 och under vintern blev vi inbjudna till att delta på ett nationellt övningsläger nere i Polen i juni 2011.  Det var en rejält stor övning då hela Polens räddningstjänst var involverade! Alltifrån räddningshundförare till brandmän, läkare och diverse experter inom rep-räddning till byggnadsingenjörer (som skulle bedöma huruvida vi vågade gå in i vissa byggnader, hur de kunde säkras upp, eller var man kunde slå upp hål för att ta sig in utan att huset rasade).

Jag (Jenny) och 2 andra svenska räddningshundförare (Ann-Charlotte och Ann-Marie) var med på lägret. Jag och Ann-Marie delade bil under resan och vi bilade ner till Ystad på söndagen och tog nattfärjan över till Polen. Bara det var en upplevelse eftersom hundarna inte fick vistas på färjan utan munkorg på sig! Heinz är ju löjligt snäll men med munkorg på sig såg han ju riktigt farlig ut (hupp!), till skillnad från min reskamrat Ann-Maries lilla goldentik som såg hur fånig ut som helst iförd sin munkorg. Dessutom fick vi bara ta hundarna direkt upp från bilarna till hytten och precis utanför hytten var en dörr ut till däck där vi kunde få rasta hundarna vid en speciell rastplats. Problemet var bara att rastplatsen bestod av en metallplatta på ca 2*2m med en metallstolpe i mitten…. Ingen hund var intresserad att göra några behov där! Turligt nog så var färjeturen över på 6 timmar så det räckte att vi rastade hundarna noga både före och efter.

 

På måndag eftermiddag anlände vi till lägerplatsen och slog upp de tält vi hade med oss och packade våra saker och träffade Marek, en av ledarna för övningen (och som var den som hade bjudit in oss svenskar).  Under hela veckan bodde vi i ett tältläger tillsammans med ett 50-tal polacker. Jag kunde raskt konstatera att polacker verkar vara mycket förtjusta i labradorer då säkert 90 % av alla hundar var sådana, sedan fanns det även en vorsteh, en border collie och en cattle-dog. Mina svenska ”kollegor” hade golden retriever och således var Heinz den enda dobermannen närvarande.

 

Redan på måndagskvällen kunde vi dock inte hålla oss längre, utan vi blev ett gäng som åkte iväg ut till övningsområdet och tränade lite sök i en av ruinerna där (även om själva övningen inte skulle börja förrän på tisdagen).  Det visade sig vara mycket bra att vi gjorde detta, då vi snart upptäckte att det som sades i förbigående på RHFU:n (räddningshundförarutbildningen) stämde, dvs att våra hundar bara vill markera svenskar och att man därför alltid ska leta reda på en ”local” och öva markering på så fort man kommer till ett annat land. Jag antar att det är olika matlagningskulturer som gör att vi luktar olika? Vad det än beror på så konstaterade vi svenskar (alla 3 hade skallhundar) att våra hundar tog väldigt lång tid på sig att komma till skall…. Men efter att ha fått bekräftelse (belöning av figgen) så var skallmarkeringarna inget problem efter måndagskvällen.

Heinzz skallmarkerar en figge

 

Övningsområdet vi utnyttjade låg strax utanför staden Zagan. Där finns en gammal rysk militärförläggning som övergavs då Sovjetunionen brakade ihop och som nu utnyttjades till diverse övningar för både militär och räddningstjänst.  Hela området är ca 1,5*2,5 mil stort och fullt av alla möjliga konstiga byggnader (bostadshus, lektionshus, kontor,  verkstäder, matsalar, sjukhus, biografer….), baracker, ruiner och underjordiska gångar och skyddsrum. Även om vi använde oss av olika träningsområden varje dag så utnyttjade vi inte mer än en bråkdel av området! Tänk om man hade ett sådant övningsområde i Sverige.... WOW!

Del av övningsområdet

Heinz söker av en annan del av området

 På tisdagsmorgonen blev vi indelade i grupper och 3 grupper fick således varsin svensk med sig.  I Polen är räddningshundarna mer integrerade med brandkåren (som i många fall har egna räddningshundar och räddningshundförare) och deras brandbilar är utrustade med hundburar, så efter att min grupp fått ett larm om en kollapsad byggnad så stoppade vi in Heinz i brandbilen och drog iväg med blåljus och sirener påslagna! 

 

Hela tisdagen, onsdagen och torsdagen ägnades åt olika katastrofscenarion – ibland fick vi söka fritt med hundarna, ibland fick bara hundarna gå in i byggnaderna. En gång var scenariot att en kemikaliefabrik exploderat och att vissa områden var livsfarliga att beträda och där var det en del hundar som ”dog” eftersom de fick sniff på en figurant och struntade fullständigt i sina förares försök att kalla in dem, utan de drog rakt ut bland de giftiga kemikalierna….  Att ha en bra lydnad kan vara skillnaden mellan liv och död för en räddningshund!

Det var jätteroligt och lärorikt att få vara med på alla övningar och jag var väldigt nöjd med Heinz prestation under veckan. Då Heinz är en rätt värmekänslig hund så var det mycket skönt att se att han jobbade det han skulle, trots att temperaturen låg på 36 grader i skuggan under både tisdagen och onsdagen. Det gick åt mycket vatten och jag hade köpt ett aluminiumtäcke till Heinz för säkerhets skull. Själv svettades jag också kopiösa mängder i mina alldeles för varma skyddskläder, hjälm och arbetshandskar!

Eftersom vissa deltagare drog direkt efter att de slagit ihop sitt tält efter avslutad övning på torsdagskvällen, så var det grillfest i tältlägret under onsdagskvällen. Ann-Marie och jag stannade dock ända till på fredagen för att kunna åka tillbaka till övningsområdet och träna en sista gång innan vi bilade tillbaka mot färjan. 

Polackerna var jättetrevliga och gästvänliga och kommunikationerna gick riktigt bra, trots att flera av dem knappt talade någon engelska alls. Jag är mycket glad över att jag och Heinz fick tillfälle att vara med under deras katastrofövning!