Tidigare publicerad i Dobermanntidningen, men jag kom på att jag vill ha texten på min blogg också....
Heinz (Grim-Keepers Castro)blev godkänd som räddningshund sommaren
2010 och under vintern blev vi inbjudna till att delta på ett nationellt
övningsläger nere i Polen i juni 2011.
Det var en rejält stor övning då hela Polens räddningstjänst var
involverade! Alltifrån räddningshundförare till brandmän, läkare och diverse
experter inom rep-räddning till byggnadsingenjörer (som skulle bedöma huruvida
vi vågade gå in i vissa byggnader, hur de kunde säkras upp, eller var man kunde
slå upp hål för att ta sig in utan att huset rasade).
Jag (Jenny) och 2 andra svenska räddningshundförare
(Ann-Charlotte och Ann-Marie) var med på lägret. Jag och Ann-Marie delade bil
under resan och vi bilade ner till Ystad på söndagen och tog nattfärjan över
till Polen. Bara det var en upplevelse eftersom hundarna inte fick vistas på
färjan utan munkorg på sig! Heinz är ju löjligt snäll men med munkorg på sig
såg han ju riktigt farlig ut (hupp!), till skillnad från min reskamrat
Ann-Maries lilla goldentik som såg hur fånig ut som helst iförd sin munkorg.
Dessutom fick vi bara ta hundarna direkt upp från bilarna till hytten och
precis utanför hytten var en dörr ut till däck där vi kunde få rasta hundarna
vid en speciell rastplats. Problemet var bara att rastplatsen bestod av en
metallplatta på ca 2*2m med en metallstolpe i mitten…. Ingen hund var
intresserad att göra några behov där! Turligt nog så var färjeturen över på 6
timmar så det räckte att vi rastade hundarna noga både före och efter.
På måndag eftermiddag anlände vi till lägerplatsen och slog
upp de tält vi hade med oss och packade våra saker och träffade Marek, en av
ledarna för övningen (och som var den som hade bjudit in oss svenskar). Under hela veckan bodde vi i ett tältläger
tillsammans med ett 50-tal polacker. Jag kunde raskt konstatera att polacker
verkar vara mycket förtjusta i labradorer då säkert 90 % av alla hundar var
sådana, sedan fanns det även en vorsteh, en border collie och en cattle-dog.
Mina svenska ”kollegor” hade golden retriever och således var Heinz den enda
dobermannen närvarande.
Redan på måndagskvällen kunde vi dock inte hålla oss längre,
utan vi blev ett gäng som åkte iväg ut till övningsområdet och tränade lite sök
i en av ruinerna där (även om själva övningen inte skulle börja förrän på
tisdagen). Det visade sig vara mycket
bra att vi gjorde detta, då vi snart upptäckte att det som sades i förbigående
på RHFU:n (räddningshundförarutbildningen) stämde, dvs att våra hundar bara
vill markera svenskar och att man därför alltid ska leta reda på en ”local” och
öva markering på så fort man kommer till ett annat land. Jag antar att det är
olika matlagningskulturer som gör att vi luktar olika? Vad det än beror på så
konstaterade vi svenskar (alla 3 hade skallhundar) att våra hundar tog väldigt
lång tid på sig att komma till skall…. Men efter att ha fått bekräftelse
(belöning av figgen) så var skallmarkeringarna inget problem efter
måndagskvällen.
Övningsområdet vi utnyttjade låg strax utanför staden Zagan.
Där finns en gammal rysk militärförläggning som övergavs då Sovjetunionen
brakade ihop och som nu utnyttjades till diverse övningar för både militär och
räddningstjänst. Hela området är ca
1,5*2,5 mil stort och fullt av alla möjliga konstiga byggnader (bostadshus,
lektionshus, kontor, verkstäder, matsalar,
sjukhus, biografer….), baracker, ruiner och underjordiska gångar och skyddsrum.
Även om vi använde oss av olika träningsområden varje dag så utnyttjade vi inte
mer än en bråkdel av området! Tänk om man hade ett sådant övningsområde i
Sverige.... WOW! Heinzz skallmarkerar en figge |
Del av övningsområdet
Heinz söker av en annan del av området |
På tisdagsmorgonen blev vi indelade i grupper och 3 grupper
fick således varsin svensk med sig. I
Polen är räddningshundarna mer integrerade med brandkåren (som i många fall har
egna räddningshundar och räddningshundförare) och deras brandbilar är utrustade
med hundburar, så efter att min grupp fått ett larm om en kollapsad byggnad så
stoppade vi in Heinz i brandbilen och drog iväg med blåljus och sirener
påslagna!
Hela tisdagen, onsdagen och torsdagen ägnades åt olika
katastrofscenarion – ibland fick vi söka fritt med hundarna, ibland fick bara
hundarna gå in i byggnaderna. En gång var scenariot att en kemikaliefabrik
exploderat och att vissa områden var livsfarliga att beträda och där var det en
del hundar som ”dog” eftersom de fick sniff på en figurant och struntade
fullständigt i sina förares försök att kalla in dem, utan de drog rakt ut bland
de giftiga kemikalierna…. Att ha en bra
lydnad kan vara skillnaden mellan liv och död för en räddningshund!
Det var jätteroligt och lärorikt att få vara med på alla
övningar och jag var väldigt nöjd med Heinz prestation under veckan. Då Heinz
är en rätt värmekänslig hund så var det mycket skönt att se att han jobbade det
han skulle, trots att temperaturen låg på 36 grader i skuggan under både
tisdagen och onsdagen. Det gick åt mycket vatten och jag hade köpt ett
aluminiumtäcke till Heinz för säkerhets skull. Själv svettades jag också
kopiösa mängder i mina alldeles för varma skyddskläder, hjälm och
arbetshandskar!
Eftersom vissa deltagare drog direkt efter att de slagit ihop
sitt tält efter avslutad övning på torsdagskvällen, så var det grillfest i
tältlägret under onsdagskvällen. Ann-Marie och jag stannade dock ända till på
fredagen för att kunna åka tillbaka till övningsområdet och träna en sista gång
innan vi bilade tillbaka mot färjan.
Polackerna var jättetrevliga och gästvänliga och
kommunikationerna gick riktigt bra, trots att flera av dem knappt talade någon
engelska alls. Jag är mycket glad över att jag och Heinz fick tillfälle att
vara med under deras katastrofövning!
4 kommentarer:
Det var en RESA det!:-)
Ett minne för livet antagligen
Hej , Jag undrar hur jag kan ta kontakt med dig som har bloggen . Jag tränar sj räddning och har en dobbis Skulle bli glad om det gick på ngt sätt.Hittar ingen mail eller så på din blogg Mvh ulf
Hej , jag undrar hur jag kan komma i kontakt med dig ? Jag har sj en dobbis och tränar räddning . mvh ulf
Jenny@dobermania.com är adressen!
Skicka en kommentar