Dobermania bloggen: Gotska Sandön 20 maj 2023

Efter att ha gått hela varvet runt ön dagen innan så var jag ganska mör den 20:e maj..... Men jag kan ju inte bara sitta på min röv när jag är på Sandön (och troligen aldrig kommer komma tillbaka hit.....) så jag knallade iväg till Norra stranden och hade siktet inställt på Kinesens grav.

Jag hade läst att kinesen skulle vara begravd på Gumskullen och den var ju ganska lätt att hitta.... Ser du den?

Nu, kanske du ser den om du inte gjorde det innan.....

Den var rejält brant att ta sig uppför, så tji fick jag för att jag bara tänkte "ta en kort promenad och spana in kinesens grav".... :-)

Kinesens grav (enligt ett anslag som satt fast på en toalettdörr nere vid Lägerplatsen).

Det här hände för bara några år sen, när en mekaniker från Gotland, Kalle Calaminius, var ute för att reparera traktorn. Det var på sommaren och en kväll träffade han två äldre damer och dom kom att tala lite om Sandön, bland annat om Gumskullen och att där, berättade Kalle, där finns en grav och där vilar en kines! Det ville de förstås inte missa, så dom gick dit.

Efter någon dag träffade de Kalle igen och berättade att de varit vid kinesens grav, och att det hade varit så intressant. Nu frågade de Kalle om han visste vem det var som låg där?

"Jo visst" sa Kalle, "det vet jag. Det var den kinesen som ensam byggde den Kinesiska muren! Och som tack för det bjöd kjesaren honom på en jorden-runt-resa med ett fartyg. När han kom till Sandön och fick se det fina vattnet, så ville han bada och hoppade i - och drunknade! Sen begravde de honom på Gumskullen."

De båda damerna stod tysta en stund. Så knäppte de händerna och den ena utbrast: "Ett sånt märkligt människoöde!"

Ja, ja, allt är inte sant som hörs på Sandön. (fast sant är i alla fall att det ligger en kines begravd på Gumskullen; för det är väl ingen hund?)

ur "Ljus längs kusten"

Anders Hedin

Efter lite rast och vila och återhämtning från att ha släpat upp mig uppför Gumskullen för att titta på några vita stenar, så kände jag mig redo att bege mig ut på utflykt igen. Den här gången hade Mia vaknat till liv och ville följa med så vi bestämde oss för att vandra västra delen av Höga Åsen slingan.

Leden började upp, upp, upp och öppnade sedan upp sig för fantastiska utsikter såsom denna bild (ovan).

Ganska raskt vek leden nedåt igen och ledde fram till Västra Stranden.

Mia är igång och fotograferar något igen.... Västra stranden var också väldigt fin och större delen av tiden helt öde (från andra människor). Denna dag var det dessutom nordliga vindar och på västra sidan blev det fullständigt vindstilla och härligt varmt! Jag sparade den informationen till senare.....

Vi gick förbi Vassestenen som är ett flyttblock från istiden.

Det är bitvis rätt kuperat och det är inte helt lätt att ta sig uppför branterna när sanden bara rinner undan under fötterna på en......

Efter att ha lämnat Västra Stranden så gick vi uppe på åsen tillbaka till lägerplatsen igen för lite lunch och vila.

Jag kom dock ihåg hur varmt och skönt och fint det var vid Västra Stranden så efter lunchen gick jag tillbaka.

Vägen dit är också värd att vandras flera gånger.....

Här tillbringade jag eftermiddagen med en bok, spanandes på fåglar (hade tärnor som jagade fisk och dök ner i vattnet alldeles framför mig). Sämre kan man ha det!!

Framåt kvällningen och efter intag av lite kvällsmat så gick jag och Mia tillbaka till Bredsandsudde för att titta på solnedgången. Med en obruten havshorisont i 250 grader runt oss, så var det ju upplagt för en fin solnedgång.... Det var några till människor på plats, men inte många alls.