Min älskade Axa

 Min älskade Axa fick somna in idag. 11,5 år fick vi tillsammans. Jag sörjer, tårarna rinner, men jag vill skriva något fint. För Axas skull. Och för att alla ska få veta vilken fin hund hon var och hur mycket jag älskade henne.

 Det är så svårt att vara den som ska fatta det slutgiltiga beslutet. När säger man att "nu är det nog"? Axa blev en gammal hund med en massa krämpor som jag försökte hålla stången med smärtstillande medel. Men hon var pigg, alert och ville "vara med".

På slutet blev dock smärtorna värre och vi fick ge henne ganska kraftiga smärtstillande vilket gjorde att hon mest bara låg och sov. Och när hon ändå visade tecken på att ha ont..... Ja, då var jag tvungen att ta beslutet.

Axa - Vad jag önskar att jag hade kunnat få ha hand om dig en hel sista sommar...........

Vi kunde ha gjort så mycket kul. Eller bara varit tillsammans, ute på tomten, och tittat varandra i ögonen och njutit av att vara "här och nu".

 Men istället får vi klara oss själva. Utan dig.

Om livet efter detta vet jag ingenting. Jag vet inte ens om det finns något sådant..... Men jag hoppas det. Och jag hoppas att du och Felix möter upp mig när det är dags. Och att ni har Kilroy med er!

 Jag gjorde så gott jag kunde medan du var hos mig. Jag hoppas du tyckte om veterinären, för jag tyckte hon var en urgullig tjej som tålmodigt stod ut med mig fast jag var så ledsen.

 Och du fick somna in här hemma i din bädd med huvudet i mitt knä, medan jag smekte dig tills du var borta.

 Det gick så fort. Veterinären hann knappt ge dig sömnmedlet innan du var försvunnen från mig.Även om det var precis vad jag önskade - för din skull - så var det med känslor av panik som jag såg dig gå. Jag hade ju så gärna velat ha dig kvar.....

Jag grät och kramade din kropp och smekte din sammetslena päls medan veterinären diskret plockade ihop sina saker.

Älskade, underbara Axa. Det var så tungt att lyfta in dig i bilen och köra dig till kremeringen. Det var tur att männen som jobbade vid mottagningen var så snälla och snabba med att ta emot dig. De såg kanske att jag inte skulle klara av så mycket mera...

Heinz blev väldigt orolig när vi bar ut dig till bilen (veterinären var så snäll och hjälpte till). Jag släppte ut honom och han sprang stressad runt och såg ut som om han letade.... Efter dig?

Han fick följa med till krematoriet han med. Han var ju med hela tiden, så det var lika bra att han fick göra detta också. Och jag kunde behöva någon att klappa och krama på.

 När jag kom hem igen och såg ditt tomma halsband som låg kvar på sängen..... Då var det tungt.

 Det är så många "aldrig mer" som jag måste vänja mig vid nu.....Aldrig mer kommer du ligga under bordet och dyka efter varje verklig eller inbillad matsmula.

 Aldrig mer kommer du att picka på mig för uppmärksamhet, köra upp nosen under armbågen,  nabba mig och slicka mig i öronen - vad som än krävdes för att du skulle få uppmärksamhet.

 Aldrig mer kommer jag få klappa på ditt plysch-lena huvud eller se dig i ögonen.

 Jag vet att det var rätt beslut att fatta och att avslutet blev det bästa möjliga..... Men lik förbaskat så är det himla svårt att vara hundägare en dag som denna!

 Varför får vi bara ha er till låns under så kort tid?

 Älskade Axa. Tack för all kärlek du gav mig. Som den äkta dobbistös du är.... Always faithful!

 Det kommer vara hemskt tomt här hemma utan dig.

Axa! Mitt havregryn! Mattes stjärna! Du saknas mig!!!!